Alla ska vi döden dö

Solen strålar och temperaturen har stigit långt över 20 grader. Då går jag omkring i Gamla kyrkogården, Malmö av Lo SöllgårdMalmö och tänker på döden. ”Döden, döden, döden” Astrid Lindgren ska tydligen på äldre dar ha inlett alla telefonsamtal med sin syster på det viset.

Jag är dock inte riktigt där än – på äldre dar – mer i slutet av början, än början av slutet. Ändå tar jag en extra lov runt kyrkogården och funderar lite över andra som har levt och lite över mig själv som ska dö någon gång. Här finns familjegravar och ensamma gravstenar, kolonner och små ödmjuka minnesmärken. Gemensamt är väl att de flesta måste ha levt ett ganska rikt liv, gällande ekonomisk status i alla fall. Resten är svårt att säga något om. Nu ligger de i alla fall här under sten, gräs, jord, i sol och skugga.

Gamla kyrkogården vid Gustav Adolfs Torg i Malmö är vacker. Den anlades i början av 1820-talet och följaktligen kan man gå här och hitta begravda personer som var med när Napoleon drog runt på sina fälttåg i Europa, när Tyskland enades, när Titanic sjönk. Jag försvinner snabbt bort i historiens romantiska skimmer. I den strålande försommarsolen är det lätt att glömma lidandet, att människor som ligger här ibland dog av tyfus, att någon blev ihjälslagen, att de flesta helt enkelt genomgick ålderdomens mödor och dog för att livet i dem tog slut.

Jag korsar Slottsgatan, på andra sidan vägen finns ytterligare några gravar. Delar av den gamla kyrkogården grävdes upp i samband med anläggningsarbete med Slottsgatan och konstruktionen av Fersens bro inför Baltiska utställningen i Malmö 1914. Död och begraven och efter några år uppgrävd igen. Hur kändes det? Antagligen ingenting alls för de död. Men ändå … Vila i frid, heter det ju på de kristna begravningsplatserna.

Ner i kista eller kremeras, under jorden eller spridd som aska i havet? Lotte Möller skriver i Hej då! Begravningsboken om begravningar som får en allt mer personlig utformning. Om man väljer kista – vilken kista ska man då välja? Kanske ekologiskt nedbrytningsbar vore rätt val? Fast är det då inte mer energieffektivt att gå på kremering med en gång? Vem ska få komma på begravningen? Vad ska man sjunga? Jag är ju inte med i Svenska kyrkan längre! Jag kommer aldrig att kunna ligga på den vackra kyrkogården vid Gustav. Men skulle jag vilja det? Ligga sådär, under en stor sten med mitt namn sirligt, vackert graverat? Lo Söllgård. Här vilar hon som … Ja, vad skulle man skriva där? Kanske skulle man göra en rip off: ”HÄR UNDER ÄR ASKAN AV EN MAN SOM HADE VANAN ATT SKJUTA ALLT TILL MORGONDAGEN. DOCK BÄTTRADES  HAN PÅ SITT YTTERSTA OCH DOG VERKLIGEN DEN 31 JAN. 1972” Så står det på Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda Kyrkogård. Fast att dö som ett plagiat känns ju ganska trist.

Att leva är inte alltid lätt, men att dö verkar inte vara så mycket lättare. Inte ens i döden slipper man från alla dessa val och gör man dem inte själv lämpar man över ansvaret på sina efterlevande. Så det är kanske inte så dumt ändå med en solskenspromenad på en vacker begravningsplats och fundera lite över döden, döden, döden.

/Lo Söllgård

Det här inlägget postades i Lotte Möller och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Alla ska vi döden dö

  1. Ping: Alla ska vi döden dö | Lo Söllgård

  2. Alla levande tycker nog döden är för känsligt att diskutera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s